Transsibiriska järnvägen  
information
   

 

 
 

::reseberättelse

Nina och jag hade bestämt oss för att åka den Transsibiriska järnvägen till Beijing med ett stopp i Ulan-Bator. För att utnyttja möjligheten att se lite av Ryssland, flög vi in till Moskva tre dagar innan tåget skulle avgå för att få uppleva så mycket som möjligt.

Den här reseberättelsen är ett specialredigerat utdrag ur en längre reseberättelse som beskriver alla de 34 dagar resan varade.

Hela reseberättelsen finns att läsa på webbplatsen Trans-Siberian 2002.



::dag 1

Ärligt talat var ändå dagens riktigt stora mål resan längs Transsibiriska järnvägen, som skulle påbörjas från Jaroslavskayastationen 22:03. Efter att ha hämtat väskorna på hotellet, vilket involverade fyra säkerhetsvakter, tog vi oss ganska lätt till järnvägsstationen med metron. Lite förvirring rådde definitivt på stationen, men efter lite hjälp hittade vi rätt perrong (nr 1). På stationen var det en massa folk och vi hjälpte en trevlig tjej med indiskt utseende och riktigt perfekt engelska att hitta rätt tåg, dvs vi jämförde hennes biljett med våra och upptäckte att vi skulle till samma ställe, Ulan-Bator. På perrongen träffade vi även det svenska par som vi sett på vårt hotell och som vi också misstänkt skulle med Transsibiriska. För att undvika framtida pinsamma situationen tog jag initiativ till en lite presentation med de svenskar vi träffade.

Måste medge att det faktiskt kändes lite spännande när vi klev på detta mytomspunna tåg som skulle föra oss via den Transsibiriska järnvägen till Ulan-Bator och sedan vidare till Beijing. Vår vagnsvärd verkar vara en riktigt lustig typ, han kom in och försökte prata fotboll med oss på kinesiska. Tyvärr lyckades vi aldrig förstå vad han menade trots att han gick och hämtade en tidning och försökte med samma resonemang dagen efter.

Tåget avgick precis på tid och vi hann precis göra oss hemmastadda i vår kupé innan vi gick i säng, alla verkar riktigt trevliga och det ska bli roligt att se mer av dem imorgon.

::

::dag 2

Första dagen på tåget längs Transsibiriska järnvägen, på grund av trötthet missade vi första stoppet för dagen. Som tur var det ju dock inte det enda, så vi hann med ett antal andra. Stoppen är en spännande upplevelse, de varar från tre till uppemot tjugo minuter och det finns mängder med ryska kvinnor som försökte sälja alla typer av "konstiga" saker, allt ifrån vodka och vatten till olika hemlagade maträtter och hembakt bröd. Efter lite funderande köpte vi lite vattnen och bröd (man skulle kunna tro att vi satt i fängelse), som var mycket gott.

Under dagen har vi återigen träffat alla trevliga svenska backpackers ombord. I vår vagn bor Ulrika & Robert (från vårt hotell) samt Peter & Frida. I en annan vagn bor Andrea och Adina från Sala, de träffade vi första gången i restaurangvagnen där vi satt och snackade lite.

Ganska snabbt kommer man fram till att det finns minst tre "officiella" tider ombord på tåget
- Moskvatid, den tid som tidtabellen står i,
- lokal tid, som solen och dygnsrytmen använder sig av, samt
- kinesisk tid, som vagnsvärdarna mer eller mindre går efter.

Denna förvirring gjorde att våra svenska vänner gick i och ur säng vid helt olika tidpunkter. Vi bestämde oss, utan att veta om det, för att skapa en egen tid och vände dygnet åt fel håll och började gå efter svensk tid. Imorgon när vi vaknar kommer vi att ha passerat Uralbergen och vi kommer då att ha lämnat Europa för Asien.

::

::dag 3

Andra natten på tåget gick lugnt till, testade att sova med öronproppar vilket visade sig vara lite av en succé. Efter frukosten som bestod av kräm och det bröd som vi köpte på perrongen igår, var det dags för dagens första stopp. Vädret var strålade och vi passade på att köpa på oss lite olika saker inför middagen. Rökt fisk, crêpes med någon kesoaktig fyllning och rätt stor kaka som luktade fisk.

Under eftermiddagen satt vi mest i restaurangvagnen och pratade med våra vagnskamrater Ulrika & Robert, även Peter & Frida satt vid ett annat bord med två nya bekantskaper - Ida & Kristin. Efter någon timme och öl bestämde vi att det var dags för egenhändigt inköpt och serverad middag. Nina ansåg väl att det mesta av maten var hyfsat äckligt och efter att demonstrativt ha spillt ut en varma koppen i kupén, lugnade hon ner sig och åt av den medhavda maten istället. För att visa sig på styva linan, åt jag upp crepsen och en del av fisken. Fiskkakan var dock mer än lovligt dålig. Men för att få en tredje åsikt i frågan, trots att vi var eniga, valde vi att "dela med" oss av fisken och kakan till Ulrika & Robert. Vid halv åtta på kvällen närmade vi oss en av dagens höjdpunkter, passagen över en av världens längsta floder, Ob. Strax därefter rullade vi in på perrongen i Sibiriens största stad, Novosibirsk, där vi stannade i 20 minuter och hann med att köpa lite bröd och svalka av oss med glass.

::

::dag 4

En redig sovmorgon till kl 11 Moskvatid, dvs kl 15 lokal tid fick inleda dagen. Numera vet man faktiskt inte vad klockan är eller borde vara och när man ska gå upp eller i säng, som tur är sköter kroppen det mesta av sig själv och jag och Nina ligger på samma tid. I stort sett direkt vi vaknade kom Lina & Jenny och instruerade oss om att midsommarfesten skulle äga rum klockan 14.30 (Moskvatid) i restaurangvagnen (eller för den okunnige "ресторан"-vagnen). För att förbereda bestämde Nina sig för att plocka lite blommor på perrongen, vilket kom att bli relativt spartanskt p g a den begränsade tillgången på stationsområdet. Men som man brukar säga, det är tanken som räknas.

En rätt intressant tanke som slagit en under resan med Transsibiriska är att trots att man inte gör allt för mycket på dagarna, blir det aldrig på något sätt långtråkigt. Det känns mer som om tiden bara rinner iväg och det är nu inte speciellt lång tid kvar innan vi ska kliva av det trygga tåget för att bege oss ut i det okända Mongoliet. Fascinerande är även kineserna ombord och framför allt våra härliga vagnsvärdar. Utan problem fixar de till en måltid på friterad fisk, ris, svamp mm. Ja det är sant, de sitter bakom samovaren och friterar fisk. En annan populär metod är att värma mat i plastpåsar ovan på samovaren.

Utbudet i restaurangvagnen är relativt sparsamt, men det går fort och få maten och all dricka är kall. I vagnen hade i stort sett alla svenskar samlats, inklusive familjen med de två tonårspojkarna. Det började fort arta sig till en trevlig fest och eftersom vi var i vodkans hemland, kunde vi inte låta bli att beställa in billig rysk vodka. Tyvärr var vodkan som fanns på tåget inte lika bra som den vi köpt tidigare utan den var rätt "oljig" i sin konsistens. Det dracks öl och nubbar och det blev, till restaurangvärdens stora nöje, mycket sång. När vi senare vid ett stopp mitt i festen gick ut på perrongen och dansade ringdans på äkta svenska midsommarmanér, drog vi definitivt till oss den uppmärksamhet som vi förtjänade! I det andra tåget som stod på perrongen ökade antalet ansikten i fönstren allt eftersom de olika lekarna avverkades, och vi finns nu förevigade på många fotografier. Till och med kaptenen över alla vagnsvärdarna kostade på sig ett leende till slut. Detta var troligtvis den enda gången som tåget inte skulle ha avgått utan oss ;-) .

Trots att det var en mycket trevlig fest började de olika tidszonerna på tåget ta ut sin rätt och vid åttatiden började festen splittras. Vid niotiden gick vi som några av de sista tillbaka till kupén. På grund av att vi skulle komma till Irkutsk kl 01 (Moskvatid) i natt, valde vi att försöka fixa till dygnsrytmen och gick i säng kl 22:00.

::

::dag 5

01:00, efter tre timmars sömn, ringde klockan. Efter att snabbt, utan att Nina vaknade, ha konstaterat att vi inte var i Irkutsk somnade jag om. En halvtimme senare flyger Nina upp och drar slutsatsen att "vi står ju stilla, då är vi i Irkutsk" (undrar om det är en generell slutsats..?). Lite motvilligt väljer jag att acceptera att hon har rätt och vi går ut i ett dimmigt och kallt Irkutsk tillsammans med Ulrika & Robert, vi fyra var faktiskt de enda av svenskarna som orkade ut efter gårdagens fest. Eftersom vi redan var uppe, gick vi en sväng på perrongen. Sen kröp vi ner i sägen och ställde klockan just efter tre, vi ville ju inte missa nerfarten till Bajkalsjön. Bajkalsjön är 630 km lång och 80 km bred och är dessutom jordens djupaste sötvattenssjö med sina 1657 m, 20% av världens totala sötvattensreserv finns i Bajkalsjön. När klockan ringer får vi också med egna ögon se denna vackra sjö ligga inlindad i magisk dimma. Efter ca 30 minuters nerfart mot sjön, kommer vi fram till det enda stoppet vid Bajkalsjön, Slyudyanka. Hur mycket vi än ville springa ner och bada, valde vi att inte göra det och istället försöka koncentrera oss på att inte missa tåget. Det är ganska kul för nu är alla uppe oberoende av vilken dygnsrytm man är i, ingen vill ju missa Bajkalsjön.

På stationen hade vi hoppats att de skulle sälja något sött och sliskigt, men istället var det bara fisk. Eftersom klockan egentligen är fyra på morgonen är inte rökt fisk det som står överst på önskelistan och vi väljer helt enkelt att inte köpa något alls denna gång. Efter stoppet följer vi Bajkalsjöns stränder under flera timmar på morgonen. Helt fantastiskt är att det nu faktiskt bara är ett dygn kvar tills vi rullar in i Ulan Bator och "måste" kliva av tåget. Detta med tudelade känslor för man har verkligen börjat tycka om tåget och alla människor ombord, men Ulan-Bator känns också spännande.

Vid 16-tiden kom vi fram till Rysslands gränsstation, där kunde vi efter att ha lämnat passet och fyllt i tulldeklaration lämna tåget. Vi försökte växla våra kvarvarande rubel till den Mongoliska valutan Tögrög, men det enda växlingskontor som vi kunde hitta var stängt. Istället köpte vi lite fikabröd och var sitt kycklingspett att äta på, detta gjorde självklart inte slut på pengarna, men de blev mindre.

Det var här som vi insåg att det kanske inte var så smart att inte deklarera våra pengar på inresan, eftersom vi nu var tvungna att deklarera det vi hade med oss ut. Men efter några timmars oro, blev våra misstämmande tulldeklarationer godkända. Sämre gick det för några tjejer i andra klass som fick lov att växla om sina kontanta USD till rubel, inte kul när man ska lämna landet. Tåget rullade vidare och vid 23-tiden var vi framme vid Mongoliets gränsstation, här fick vi inte gå av och tåget bevakades av militär under hela tiden det stod stilla. Inte för att jag vet hur bra jobb de gjorde eftersom militärpojkarna var mer intresserad av att försöka få cigaretter och dollar genom fönstret av oss ombord, vilket jag tror gick ganska dåligt. Aldrig någonsin har jag blivit så studerad i en passkontroll som här. Den kvinnliga passkontrollanten kollade åtskilliga gånger (minst 7) på mig och på passfotot innan jag blev godkänd att komma in i Mongoliet. Dessutom kollades alla sidor i passet och alla eventuella vattenstämplar grundligt. Den här gången fyllde vi i våra tulldeklarationer ärligt för att slippa problem vid utfärden ur landet. Efter denna grundliga genomgång valde vi att sova de fem timmar som återstod till Ulan-Bator.

::

::dag 6

Tidig morgon, vagnsvärden väckte oss halv sju och fem minuter senare kom han och ville ha våra lakan. "Utslängda" på perrongen i Ulan-Bator vid halvåtta och direkt uppvaktade av diverse Guesthouseägare. Tre helt underbara dygn senare där vi både hann med att uppleva Ulan-Bator men även upptäcka den fantastiska stäppen kom vi åter till tågstationen för att fortsätta vår resa mot Beijing.

::

::dag 10

Tidig morgon, ingen frukost i magen och snabbt till stationen i taxi (T1000/4 pers). Där stod redan det tåg som skulle ta oss till Kina och väntade på oss. Eftersom vi hade vagn 10A gick vi och letade bakåt på tåget för att hitta vagn 9 längst bak. Inte speciellt oroliga frågade vi en av vagnsvärdarna som dirigerade oss (logiskt?) till den första vagnen på tåget som var vagn 10A. Detta visade sig vara vagnen där alla konstiga svenskar med tillhörande personer blivit placerade, eftersom vi nu sammanstrålade med alla andra som klivit av i Ulan-Bator. På grund av tillgång och prisskillnader har vi numera en 4-bädds kupé som vi delar med Malin från Upplands-Väsby. Vi fick nu chansen att höra vad de andra gjort i Mongoliet, och trots att alla haft helt olika upplevelser verkade de flesta vara mycket nöjda. Jag måste dock säga att jag nog tror att vår tur var en av de minst turistifierad vilket passade oss utmärkt, men det beror ju på vad man är ute efter.

Tågresan gick nu vidare mot Kina genom världens nordligaste öken, Gobiöknen. Gobiöknen sträcker sig 1000 km från norr till söder och 2400 km från öster till väster. Den öken som vi åker igenom är inte av typen sanddyner som i tex Sahara, utan mer av ett extremt torrt och magert stäpplandskap med ökentendenser. När man tittar ut ser man en relativt tunn växtlighet. Genom hela Mongoliet är järnvägen ej elektrifierad och dessutom enkelspårig. Det betyder att vi numera färdas fram med ett diesellok och att det dessutom går ännu långsammare än förut. Efter vägen stannar vi till på några stationer där försäljningen inte är lika intensiv som förut, men den är befintlig i alla fall.

När man lämnat Ulan-Bator bakom sig inser man att det är en ganska trevlig stad som erbjuder många delar av vad en modern stad har trots att fattigdomen är extremt utbredd. Fattigdomen är en av många saker som gör resande i dessa länder svårare då man blir utsatt som västerlänning, eftersom man sticker ut ur mängden. Brottsligheten i Mongoliet är dock väldigt låg och det kändes tryggt att gå ute på kvällen när man inte gick ensam.

Nu när vi åker 2:a klass kan man inte låta bli att notera de små skillnaderna som t ex toalettpapperet. I 1:a klass vagnen som vi åkte mellan Moskva och Ulan-Bator var det ett 4-lagers papper med extra creppfunktion, här i andra klass är det ett 1-lagers papper med helt obefintlig elasticitet. Men vi får nog vara glada, i 2:a klass på förra tåget fanns det inte något papper alls på toaletten. En intressant historia för de som var med, eller inte...

Temperaturen i kupén kröp en bra bit över 30°C när vi passerade genom Gobiöknen. Alla i vagnen verkade vara lite lagom avslagna och vi började diskutera och ge tips om olika vandrarhem i Beijing. De som åkt med Svensk-kinesiska Resebyrån och stannat i Mongoliet berättade ganska roliga historier om deras resa med det mongoliska tåget mellan Moskva och Ulan-Bator. Väl framme i den mongoliska tullen gick det relativt smärtfritt och vi kunde fortsätta vidare till den kinesiska gränskontrollen. Här fick vi ett antal papper, självklart bara på kinesiska, som vi skulle fylla i. Efter vissa tolkningar via ett formulär på engelska, valde jag att skriva på ett papper som jag inte hade den blekaste aning vad det stod på. Efter att vi fått våra inresevisum stämplade fortsatte vi mot en något överskattad höjdpunkt - boogiebytet. Vi kom in i den stora vagnshallen och hela tåget delades upp vagn för vagn. Sen hissades alla vagnar upp samtidigt av stora domkrafter för att våra gamla boogiesar skulle kunna rullas ut och in kom istället boggiesar med smalare spårbredd. Detta måste göras då Ryssland och Mongoliet har en bredare spårbredd än i stort sett hela världen, Kina har samma bredd som vi har i Sverige. Hela processen tog ungefär 30-40 minuter och efter hela bytet testkörde lokföraren tåget under ett bra tag. Ja, han testkörde faktiskt så länge att vi inte orkade vara vakna för att gå ut på perrongen utan vi valde istället att krypa i säng.

::

::dag 11

Tåget rullade säkert på mot Beijing i total dimma, vilket gjorde att vi inte kunde se speciellt mycket av den fina nerfarten mot staden. Det var bara på ett ställe som vi kunde se Kinesiska muren, vilket utlöste lite av en euforisk panik hos de som inte sett den förut.

Vid 17-tiden inträffade det som vi alla hade väntat på hela dagen, tåget rullade sakta in på Centralstationen i Beijing. Där skildes i stort sett alla nya vänner från tåget och vi begav oss ut i havet av erbjudanden om vandrarhem och hotell.

::

Redigerat utdrag från Trans-Siberian 2002
© 2002 T. Mejtoft och N. Andersson

 
 

 

 

 


© 2002 - 2022

senast uppdaterad 2011-07-19 13:08:43